cissimarberg

Att hoppa över hinder kan vara fantstiskt. Att styra på det där höga hindret i balans. Känna hur avståndet stämmer till hundra procent, hästen suger tag i hindret, man får det perfekta avstampet.  Man känner hur hästen tar i i språnget, kraften, svävmomentet. Ja ni som hoppat ett hinder förstår precis vad jag menar. Det är en häftig känsla.

 

Det är dock en känsla som förbyttes från att vara fantastisk till något ångestladdat för ca 8 år sen. Jag lyssnade inte på mig själv, jag stannade inte upp. Jag fortsatte trots att jag insåg att jag borde backat tillbaks, tagit det lugnt och väntat in lugnet igen för att sedan fortsätta. Jag hade ett fantastiskt år med Norpan, hon gick som en klocka på banorna, min fina lilla häst. Ibland brukar jag ta fram filmen när vi startade 1.30 i Lidköping. Hon hoppade så snällt, galopperade på och bara ville, hon tog en förhållning för väl mot en oxer och räckte inte ända över. Rev bakbommen. Sista hindret var en kombination med oxer i insprånget. Jag kan ibland få fram den där känslan hur jag bestämde mig. Bestämde mig för att inte låta en oxer i en kombination stå ivägen för att ta mig runt banan. Jag minns hur jag vände upp där på Lidköpings gräsbana, hittade känslan, litade på att Norpan skulle fixa det. Vi skulle göra det tillsammans. När det var två galoppsprång kvar blundade jag och höll kvar om henne. Hon hoppade. Sög tag i b-hindret och hoppade felfritt. Den känslan när jag red i mål med min fina lilla häst var fantastisk. Precis som det ska vara när man hoppar.

 

Samma sommar gick min pappa bort. Han hade varit med Carina på fotboll. Sen var det slut. Jag tog farväl av min pappa på Kungälvssjukhus. De hade lagt fjantiga blommor över honom och i hans händer låg det en blomma. Jag vet att man gjorde det i välmening, jag tyckte att det var trams med alla blommor och la dom åt sidan. Min pappa höll inte på med blommor, han såg på fotboll, högg ved, åkte till London, spelade dansbansmusik, åkte på dans på Lane Loge. Han höll inte på med blommor. Men de kunde inte veta. Jag skäms över att jag då tyckte att det var lite upprörande med dessa blommor. Det var en småsak. Men ibland kan småsaker bli större än vad de är när världen vänds upp och ner.  Man är inte mer än människa.

 

Det var här jag skulle ha stannat upp. Det var så mycket som blev fel. Norpan blev ett sätt att leva som vanligt när allt annat inte var det. Jag vet att vi startade en 1.30 i Ale-Jennylund efteråt. Jag minns linjen som gick snett över deras utebana. Det var en trippelbarr med. Stor tyckte jag. Men hon hoppade. Alla tre hindrena som stod på linjen gick som en dans. Sen kom kombinationen. Jag tog en förhållning för mycket. Hon hoppade oxern in men räckte in fram till b-hindret. Det blev ett stopp. Jag styrde på igen. Tveksamt. Det tog slut. Ett par veckor senare var det hoppträning. Vi red på ett räcke med bommar framför. Norpan hoppade och hoppade, pigg och glad. Hindret höjdes. Jag feghöll. Hon hoppade. Tog i ordentligt. Red på igen. Dåligt. Hon vek åt sidan och jag föll av.

 

Jag gjorde några starter efter det. Känslan var inte längre den samma. Jag bestämde mig på våren för att besanna min önskan med att ta föl på Norpan. Sen skulle jag börja om. Norpan tog sig direkt. Hingsten som valdes heter For Feeling. Namnet på den blivande fölungen kom jag på när det visade sig att hon var dräktig. Perfect Feeling.

 

Sen jag var liten har mitt liv handlat om smärta. Jag kan inte riktigt minnas hur liten jag var första gången jag hamnade på sjukhus. Vi hade en träningscykel hemma. En sån där riktigt gammal. Den stod i vårt vardagsrum och jag cyklade. Cykeln var egentligen lite för stor. Jag minns att jag tog i som bara den. Sen ramlade jag. Hade det varit en vanlig unge hade det bara varit att hoppa upp igen. Men jag skar upp ett stort sår högt upp på låret. Jag minns klockan i rummet på sjukhuset. Den var enorm. Jag låg på sjukhusbritsen och mormor satt brevid och vi kollade på den stora klockan. Hur sekundvisarn rörde sig snabbt för att sen minutvisaren skulle röra på sig. På något sätt blev det rogivande. Mitt sår syddes igen. Ett ärr på ca 10cm finns kvar. Med åren har det kommit fler ärr. Man får väl tacka storasyrran för ärret i bakhuvudet ;)  Tillbringaren av glas för ärret under knät. Glasflaskan som föll i golvet på ridlägret för ärret under foten. Fotbollen för ärren efter knäoperationen. Fälttävlandshästen som blev rädd och sprang som jag inte vågade släppa där jag fick ta emot smällar av både hovar och staketstolp, dock inga ärr men smärta. Amerikanen som körde på fel sida av vägen då vi frontalkrocka, min rygg har inte varit som den en gång var sen dess. Benny som förmodligen skrämde Settis som blev rädd och jag föll av, ärren och smärtan finns kvar i min fot.

 

Medans Norpan gick dräktig köpte jag Settis. Vi hämtade henne i Holland. Jag fann henne på internet. Jag föll för hennes skönhet. Jag provred aldrig. Jag bestämde mig över telefon. Sen hämtade vi henne. Hon var snäll. Hon var lika snäll som hon var vacker. Då hennes skick inte var det bästa var det nog inte många som såg hennes skönhet. Tyvärr var hon likt mig en otursfågel. På första besöket på Åby skrev Heimdahl i sin journal att hon var en vacker häst. Han sa att hennes extriör kanske inte var perfekt, men att hon var vacker. Hon var så snäll att hoppa men känslig. Till en början gick det bra. Vi kom ut på några 1m klasset året efter jag hämtat henne. Tyvärr blev det avbrott pga skador. Perfect Feeling kom till världen. Han kom den 14e april 2007. Den 13e april var en fredag.

 

Mitt mål med Mini som han heter till vardags var championaten. Vi skulle rida på Falsterbos stora gräsbana. Vi skulle ta oss till final i Flyinge som så väl fyråring, femåring och sexåring. Han skulle bli min storhoppande stjärna!

 

Första gången jag blev riktigt rädd för hinder var i Mariestad för herrans många år sen. Det var div 1. Jag vill minnas att Agge körde mig då jag inte hade åldern inne för att köra själv. Vi hade pappas vita 240. Jag var peppad, Maskot var upptaggad. Vi skulle rida 1.10. Vill minnas att det var en linje oxer fem galoppsprång och sen ett räcke. Maskot var laddad. Det gick lite för fort. Han hoppade av stort och fick översta bommen från räcket mellan frambenen. Han stöp i backen. Landade med huvudet under kroppen. Jag fick panik. Min fina kloka stora häst rörde sig inte. En funktionär fick smällen av hans bakben när han tog sig upp. Efter det tog det tid att komma tillbaks. Maskot var tuffare än mig, han hoppade om jag bara hängde med. Han var fantastisk.

 

Andra gången jag blev rädd för att rida var efter att jag ramlat av Settis och bröt benet. När jag skulle börja rida henne igen gick Kristian med mig. Han fick leda. Norpan var trygg, henne gick det bra. Men det tog lång tid innan jag blev trygg på Settis. Hon klarade inte av min rädsla när jag skulle hoppa. Jag höll för hårt. Hon studsade men hoppade alltid snällt. Jag skulle inte ha utsatt henne för min rädsla. Men hon var snäll.

 

När Mini blev fyra fick han åka till Frida. Jag behövde hjälp. Frida hoppade in Mini och jag såg att han inte hade Norpans glöd för hinder. Han var tittig. Stannade, vek av. Hoppade för högt. Att Frida red Mini blev både min glädje och sorg. Min glädje över att få se min fina häst hoppa. Min sorg för att jag inte vågade själv. Det var så roligt med Frida, hon var så duktig. Hon startade honom i några pay and jumps. Jag köpte hans första rosett. Vi insåg dock att han inte var mogen för att fyrårschampionatet. Då hade han behövt bo hos Frida längre. Frida fick ett toppenjobb och flyttade. Mini fick vila under hösten. I december samma år fick Settis sitt sista kolikanfall. Hon fick sedan somna in på Skara. Hon kämpade. Jag önskar att hon hade klarat sig. Men det gjorde hon inte. Jag saknar henne.

 

Efter en föreläsning för Kjell Enhager förra året i februari bestämde jag mig. Jag skulle hoppa honom själv. Helena hade hjälpt med att hoppa honom lite under vintern. Hon skötte det bra. Men nu var det min tur. Vi la ut några galoppbommar och gjorde ett litet hinder. Jag red på. Kristian stod vid sidan om. Filmade med min mobil Vi klarade. Det var en skräckblandad förtjusning. Lyckan efteråt var stor. Ja la ut filmen på facebook.

 

Sen började jag hoppträna med honom. Han var tittig. Stannade, vek av. Ångesten fanns där hela tiden. Jag övertygade mig själv om att det skulle gå. Vi startade några pay and jumps. Till en början gick det bra. Det gick att hålla ångesten i schak. Det gick att styra mot ett hinder utan rädsla för smärta. Jag minns den första pay and jumpen. Jag red i i paddocken. Flera av mina vänner stod och tittade. Jag fick en kommentar följt av ett skratt innan jag fick startsignal, ett skratt som kändes som ett hånskratt av en som stod och tittade på. Kommentaren var att " du hoppar väl över vattenmattan". Sen kom skrattet. Jag var rädd. Jag hade anmält mig till något där jag inte kände mig säker i. Vi red felfritt. Vi hoppade över vattenmattan. Jag gjorde det. Jag styrde runt en bana på 50cm på Perfect Feeling. Det var stort.  Men inte för många andra. För många var det en bana på löjliga 50cm. Jag hörde det och jag brydde inte mig om det. Sen höjde jag 10cm varje p&j tills vi kom upp på 80cm. Vi gjorde en knackig runda med något stopp. Jag bestämde mig för att hoppa om. Egentligen var jag inte övertygad om att det var rätt. Det gick åt helvete rent ut sagt.

 

Veckan efter var det hoppträning. Han ville inte. Jag fick inte över honom över uppvärmingshindret. Rädslan kom i kapp mig. Jag flippade ur. Tappade kontrollen. Träningen gick inte att fullfölja. Vi gick hem. Två dagar efter red jag i paddocken. Hindrena stod kvar. Jag samlade mod och styrde på. Han hoppade. Veckan efter åkte vi till veterinären med honom. Man måste vilja. Istället för att utsätta mig och min häst för sånt jag inte kan kontrollera kändes det bra att träna dressyr. Han gjorde några starter förra året. Fick några placeringar. Vann en Lc. Den där rundan i LC var så bra. Domarna sa att det var en outstandig runda. Det var 9 starter. Spelade ingen roll det var häftigt! Det var Perfect Feeling.

 

Under hösten startade vi en markarbetsgrupp för Sten. För oss som inte hoppar så högt av olika skäl. En Obs-klass. Där man får vara som man är. Där vi peppar varandra. Där alla gör sitt bästa. Mini fjantade sig en del, men jag fick över honom. Sen bestämde jag mig. Han får vårterminen, ändrar han inte inställnig till hinder på max 60cm får det vara bra. I somras sa en person att det var synd om Mini som inte fick hoppa. Hon sa det inte till mig. Det var en gammal vän. En vän jag ser upp till. Jag vet vad jag ska säga. En häst måste vilja hoppa, tycka att det är roligt. Annars kan det kvitta. Hur som helst. Efter att jag bestämt mig gjorde vi en hoppträning. Han stannade inte. Han hoppade det jag styrde på. Det var glädje. Ren glädje. Det kändes som om rädslan kunde övervinnas. På min häst. På Perfect Feeling.

 

Under träningsuppehållet har vi hoppat några stycken själva. Det har varit roligt. Han har skött sig. Jag har skött mig. Känslan över att det började bli roligt kom tillbaks. En gång blev jag ledsen. Över att inte bli respekterad. Jag kände mig överkörd. Fick en klump i magen. Ångest. Jag vet att för någon som inte förstår eller upplevt ångest eller rädsla över att styra på ett hinder har svårt att förstå att små saker kan bli så stora. Jag vet att saker inte är med mening. Det löste sig. Man kan inte hänga upp sig på saker.

 

Ikväll var det hoppträning. Det började så bra. Sen kom hans tråkiga sida fram. Den rädda och explosiva. Den sidan när han vänder snabbt. Bockar, stegrar. När jag inte riktigt har kontrollen. Jag skäller på honom. Man kan tro att han får tinitus. Jag kan inte ta i honom eller driva när han blir sån. Han lyssnar på min röst. Min högljuda röst. Det är mitt sätt att hantera min rädsla. En gång under träningen bad jag Sten hålla i tygeln när jag skulle få fram honom i skritt. Det var för att jag var rädd. Rädd för att inte sitta kvar. Rädd för smärta vid ett fall. Sen gick han. Jag ber Sten ställa sig på olika platser. Det är en trygghet för mig. Det kanske är löjligt men jag inbillar mig att Mini går om det står någon på platser där jag upplever honom som rädd. Berit står alltid i hörnet vid utgången till läktarn. När hon står där är han aldrig rädd. Hästarna i hagen på utsidan kan vara skrämmande för honom när de rör sig där ute.  Han skötte sig rätt bra sen. Vi hoppade de höga bockarna. Han gick snällt. Gång efter gång. Sen skulle vi hoppa studs. Han tvekade men gick. Han hoppade, tog i, bockade efter hindret, Jag höll, För hårt. Men satt kvar. Efter varje gång jag styrt på ökade ångesten. Sen sa han stopp. Han ville inte mer. Det känns så tydligt. Är ingen mening med att slå. Han vill inte. Jag bröt ihop. Tappade kontrollen. Sen låg kryssen som bommar på marken. Vi tog oss tveksamt igenom. Sen hoppade vi bockarna igen. Inte i höger varv. Utan i vänster. Det trygga varvet. Jag borde sagt till från när jag kände att jag tappade kontrollen. Kontrollen över mig själv. När jag inte kan övertyga mig själv att jag kan. Jag lät min rädsla gå ut över en som inte förtjänade det. Jag har bett om ursäkt. Jag skäms när jag inte kan styra över mina känslor.

 

Min fina häst som ger mig så många fina ridstunder får stå ut med mycket ibland. Jag tror han klarar det bra. Han lyssnar inte alltid på mig, och det kanske är tur vad vet jag. Han är speciell som veterinären på Tjörn säger. För mig är han en världscupshäst. Han är en såndär som ger en sån bra känsla när man rider. Samtidigt som han kan var pain i the ass. Han är speciell. Han är Perfect Feeling. Han kommer ta mig längre på dressyrbanorna än någon annan häst har gjort. Han kommer förmodligen ta mig runt på en hoppbana. Inte imorgon, inte nästa vecka. Men någon gång. Den gången kommer det vara som världscupen. Men mycket lägre. Det handlar inte om höjd. Det handlar om att vinna över sig själv.

 

Om du har orkat läsa så här långt vill jag be dig om en sak. Nästa gång jag hoppat, fråga inte när hindrena ska höjas. Glädj dig med mig över att jag vågade. Du behöver inte säga något. Jag är inte ute efter beröm. Jag är nog mest ute efter att förklara. Jag gör det i skrift. I ord är det för svårt. Jag vill inte prata om det, men om man inte berättar kan ingen förstå. Man får gärna tycka att de hinder jag styr på är små och löjliga, men säg det inte till mig. Säg det när ja inte hör. Till andra.  Men inte till mig.

 

Det finns så många som peppar och hjälper mig. Tack, jag uppskattar er. Nu får det vara bra, jag är trött. Dax att sova. Vi hörs!

 

Cissi