cissimarberg

Att träna en OBS-klass är inte ett enkelt jobb. Det krävs en slug tränare med mycket tålamod för att få en grupp med OBS-elver att fungera. I en OBS-klass finns de flesta typer, där finns jag som är typen som är där men inte vill hoppa så mycket fast hon egentligen innerst inne vill. Sen finns det typerna som bara vill hoppa om och om igen och gärna i full fart. Sen finns det typerna som är ringrostiga och inte varit med på ett tag eller hästen som inte hoppat över ett hinder förut.

 

Dessa typer ska instrueras och utföra en sk markarbetsträning och skutta över små hinder med sina ädla springare. Första lektionen sattes Hopptränaren verkligen på prov. In kom fem yra ryttare och hästar i manegen. Alla var inte riktigt kontaktbara och var bara fokuserade på att sitta kvar och styra runt sina ystra hästar. Jag minns att vi fick ha gemensam uppvärmning. Vi travade över några bommar i ridhuset och på ena långsidan stod en avancerad serie travbommar där några var högre än de andra. När undertecknad och Grevinnan hade lyckats plöja igenom alla bommar som flugit som plockepinn stannade Hopptränaren gruppen och gick igenom lite grundläggande ridning och förklarde även ordet Carambolage för oss. Sen fortsatte lektionen. Jag vill minnas att vi skulle rida lite skänkelvikning och efter en stund stannade Hopptränaren gruppen igen och frågade oss vilken sida som var hästens innersida. Jag vet att alla som var med i gruppen kan frågan men alla var så uppe i varv att ingen kunde förmå sig att svara, till slut svarade Stockholmarn medans vi andra satt som fågelholkar. Träningen fortsatte och vi skulle nu galoppera över tre bommar. Efter många om och men och Hopptränarn  hade citerat ur boken Ridinstrukton 1940 års upplaga tog vi oss igenom övningen. I slutet av lektionen frågade Hopptränarn om vi alla ville prova på att ta ett litet skutt över ett kryss vilket vi ville. En efter en tog vi oss över krysset och vi kände oss alla nöjda över att vi överlevt vår första OBS-klass träning.

 

Vi kände att vi ville ha lite teamkänsla så vi har skaffat oss snygga jackor som vi har broderat " Stens OBS-klass" på. Det är supernajsa jackor som Shoppingproffset fixat till oss, dock väntar vi på att kylan ska slå till så att vi inte behöver svettas så i våra jackor.

 

Hopptränarn har haft tålamod med oss, har övertygat och peppat oss och gör för varje träning svårare uppgifter som vi ska se till att lösa. Helt plötsligt ligger bommarna i skållorna på stöden istället för på marken och vi hoppar för glatta livet, några av oss har potensial att bli riktigta tidshoppare och själv är jag nöjd bara Mini hoppar över. 

 

Mr Mini skötte sig under dagens träning mycket bra, inget krångel inga fulstopp. Han hoppade det som kom i hans väg och jag var nöjd. Dock har jag kommit på en liten ny taktik och det är att vi ska umgås lite med hindrerna innan vi styr på. Egentligen är det ingen ny taktik, jag körde detta i våras lite. Hopptränarn respekterar detta och låter mig få visa Mini hindrerna i skritt innan övningen börjar. Ingen stress under vårt pass inte.

 

Det som är så fint med våra träningar är att vi tillåts vara oss själva, vi tillåts ha våra egenheter men vi måste ta oss igenom övningarna. Ibland säger Hopptränarn till oss att göra om övningen och ibland säger vi till Hopptränarn att vi gör om övningen, ibland säger han till oss att vi inte får och ibland skakar han på huvudet och låter oss hoppa om. Ibland får Hopptränarn ta liknelser som tex att man ska tänka att man rider lika rakt som man gör när man rider upp på medellinjen som man gör på en dressyrtävling för att vi ska förstå att man ska rida rakt på ett hinder. Man ska rida tydliga vägar i balans mot hindrerna, vara fokuserad och inte slarva.

 

Jag tror nog att Hopptränaren ser det som en liten utmaning att träna oss om inte annat så finner han det säkert underhållande. Om inte annat så uppskattar vi i OBS-klassen honom enormt! Så bli inte förvånade om ni ser någon utav oss på hoppbanorna 2013, dock är undertecknad en riktig högoddsare som ni nog inte ska satsa allt för mycket pengar på.

 

För er som vill se det live så är nästa träning den 5e december kl 20.00 i Lerks manege!

 

Vi hörs mina vänner!

 

Ha det så bra!

 

 

Att ta en joggingtur på elljusspåret i Högstorp efter att kosten under dagen bestått utav banankaka till frukost, banankaka till lunch och banankaka till mellanmål kanske inte var det smartaste och dessutom när drycken bestått utav apelsinjucie. Till mitt försvar får jag säga att den här joggingturen var högst oplanerad. Hade jag bara vetat om den så skulle jag ju självklart lagt upp dagen bättre, typ börjat med en tallrik kellogg´s K röda bär och sen bett Sambon göra nudlar till mig med.

 

Jag ska ta det från början. Igår provade jag ett nytt recept på en väldigt smarrig banankaka som jag tänkte ta med till jobbet och bjuda alla Lerk-kalenderköpare. Då klockan var rätt sent hann jag aldrig provsmaka kakan, men smeten var väldigt lovande får jag lov att säga. Det är en tumregel jag har när jag bakar, att alltid smaka på smeten, en bra smet brukar generera i en bra kaka.

 

Jag tvingade mig ur sängen i morse, jag hade verkligen ingen lust att gå upp men Team Bläs måste ha sin frukost och gå ut i sin hage så det är bara att gå upp. Tog bilen till stallet och matade och släppte ut och åkte sen till Boströms för att köpa philadelphiaost till frostingen till kakan. Väl hemma fixade jag ihop frostingen och slängde på kakan. Får lov att säga att det är en väldigt söt kaka jag bakat men den slinker ner utan större problem.  Man måste ju smaka innan man bjuder andra, detta som en garanti att det smakar bra och speciellt när man provar ett nytt recept. Därefter så gick jag och la mig en stund och sov, det vankas ju nattskift i natt så man får försöka vara någalunda utvilad. Sen var det dax att gå upp för att åka och hämta spån till hästarna. Då fick det ju bli en liten snabblunch dvs en banankakabit. Efter att jag varit nere i Bohus och hämtat spånet, mockat, fixat hästarna, ridit Norpan och packat höpåsar åkte jag hem. Väl hemma var jag rätt hungrig och då maten inte stod på bordet fick jag ju äta en banankaka eller två. Då det uppenbarligen var bristvara på hallonsoda i hushållet fick jag dricka apelsinjucie. När vi suttit en stund i soffan får Sambon för sig att han ska upp till spåret och springa. Själv hade jag spanat in lite klänningar på nätet inför Lerks Ryttargala och insett att den senaste tiden av ohälsosamkost och att det var ett tag sen man var på korpengympan skulle de flesta klänningar sitta som ålskinn trots att man skulle ta största storleken och förmodligen inte ha en sån smickrande inverkan för figuren kände jag att det var dax. Det var dax att ta tag i kampen mot överflödskilona och röra på fläsket.

 

Jag insåg innan vi åkte att jag förmodligen behöver uppdatera min träningsgarderob. Joggingbrallorna jag tog känns för pösiga, det ger mer luftmotstånd när man springer vilket inte är fördelaktigt och luvtröjan likaså. Jag tror att man ska ha precis som Sambon har, löpartajts och en funktionsjacka i någon käck färg. Det är viktigt att dokumentera sina motionsaktiveter så vi letade upp iphonehållaren så jag kunde ha med iphonenen och köra Endomondoprogrammet. När Sambon hade klätt på sig och var redo tog vi bilen och åkte upp. Jag frågade hur många varv han skulle springa pratade han om 2-3st och pratade om att lägga ut nyckeln så att ingen av oss behövde stå och vänta och frysa på den andre. Jag får faktiskt säga att jag kände mig något förolämpad. Nog för att man är otränad och något för tung så skulle han minnsan inte kunna varva mig minst två gånger runt spåret och dessutom behöva stå och frysa på köpet. Nej, så illa är det inte.

 

Vi startade upp Endomondoprogrammet och begav oss, jag började rätt bra då jag tog täten och behöll den i ungefär 150 meter innan Sambon likte en gasell travade förbi mig. I den första uppförsbacken började jag känna av alla banankakor jag satt i mig så jag fick gå några meter. Jag började inse att min kost behöver ändras i fortsättningen. Sen satte jag fart igen och det kändes rätt bra. Något jag inte riktigt vant mig vid är damen som rapporterar statusen vid avverkad kilometer. Att springa i mörkret, nåja, det finns ju belysning runt spåret, och plötsligt höra en röst säga att man har sprungit 1km fick mig att hoppa högt. Det var dock ingen nackdel då tempot ökades för några sekunder. Då jag nått gamla hundklubben började jag känna hur apelsinjuicen gjorde sig påminnd. Inte speciellt trevligt så jag fick gå upp för de branta backarna. När jag nästan hade tagit mig upp för backen kom jag på att jag nog fick lägga på ett kol så att inte Sambon skulle varva mig. Det var bara att lägga på en rem och ta sig i mål utan att bli varvad. När jag närmade mig parkeringsplatsen såg jag att Sambon satt i bilen. Hans knäproblem hade gjort sig till känna och det var bara att åka hem. På hemfärden sa jag till Sambon att jag tror att jag behöver nya löparkläder för bättre resultat och att jag hade funderat på om inte han skulle betala dom för då skulle pressen öka på mig att ta mig ut och springa i spåret. Han var dock inte lika övertygad om att det skulle funka. Jag tycker dock att vi ska prova den där taktiken så vi får nog ta en tripp till XXL inom kort.

 

Så man kan säga att det är måndag och tåget har börjat rulla som man brukar säga. Så nu tänkte jag leta upp min mp3 spelare och ladda ner Torsten Flinck och fortsätta springa i spåret så länge foten håller.

 

Detta var allt från mig, vi hörs mina vänner!